18 mars, 2014

En tavla berättar,,,


Jag minns hur jag tyckte att björken såg så bekant ut.
Dess lätt böjda stam påminde om ett träd som stod på våra ägor, ovanför potatislandet.
Det betydde ju att HON fanns i närheten.
Och väntade. 


HON läste ur något. En bok vilade i HENNES knä och jag trodde det var bibeln.
Där stod det hur man skulle dömas för sina brott. Eller att HON var osårbar och hade alltid rätt.
HENNES resliga hållning och kalla uppsyn blev ondskan personifierad.




HENNES steg ekade ödesdigert på betonggolvet efter att hon hade klivit ned från tavlan,,,och ingen kunde stoppa HENNE. 
Jag lyssnade alltid spänt om det kom ljud från källaren. 
Ett barns fantasier som skapades av en mormors oförstående varningstaktik för vem trodde att det skulle ge näring och skapa monstret

MATILDA!

"Hon sa inget men HON fanns där i mina drömmar och väcktes till liv av min rädsla,,,"

Låt mig ta det från början (hur jag nu ska göra det kortfattat,,,)
Jag växte upp hos min mormor i ett liten samhälle i Västerbottens inland.
Upp till 7 års ålder tillbringade jag min gröna barndom i ett hus som byggdes i början på 60-talet av morfar med grå-vita eternitplattor på fasaden i hörnet av Borggatan -  Skolgatan. I ena änden låg det forna populära festplatsen Malåborg på mark som vi hade ägt en gång.

Det var populärt den tiden med hobbyrum i källaren och i vårat så fanns det ärvda möbler från den gamla västerbottens-gården som revs ett par år tidigare.
Bulliga ryggstöd, lejontassar på borden, och ett skåp fylld på gammalt papper men en guldgruva för ett barn. Ja, och så stod vävstolen där, mot väggen. Där min mormor höll hus titt som tätt.

Det var väl med god tanke som mormor började varna mig för MATILDA.
Hon ville inte att jag skulle vara i källaren å rota å klättra å få saker över mig så hon drog till att : MATILDA - hon kan komma å ta dig!

MATILDA var tavlan som hängde bredvid vävstolen. Den  föreställde en stram blek kvinna i lila klänning  - sittandes på en säng.
Det svarta hår vågat i en ålderdomlig frisyr. Och HON tittade. Ja hon såg varje fotsteg som jag tog. Så länge mormor var med så kändes det visserligen tryggt men hennes ÖGON följde mig ändå.
Jag minns hur jag provade att krypa utmed väggen så att hon inte se mig men ingenting kunde hindra dessa ÖGON som vakade och hindrade mig att slappna av. Dom förföljde mig,,,
ÖGONEN!


Källaren blev något laddat väsen som framkallade ibland plötsliga ljud från ledningar - jag hoppade till och lyssnade.
Vågade knappt se ned i i mörkret innan trapplampan var tänd och gå ned för ett ärende var totalt omöjligt på egen hand - åh, vad släkt och bekanta har haft roligt åt det!

När DRÖMMARNA dök upp vet jag inte men de var så intensiva att jag skakade som ett asplöv när jag vaknade till.
Jag var så rädd att aldrig lyckas vakna igen och bli fångad in i HENNES mörka värld.







Speciellt en sekvens återkom regelbundet. Den verkade vara så levande.
Den kommer jag aldrig att glömma:

Min mormor hade gått ned i källaren för att hämta tunnbröd från frysboxen som stod precis mitt emot nedersta trappsteget. Jag står en bit upp. Det kalla ljuset från frysboxen är det enda som lyser upp mörkret omkring.
Så ser jag att mormor tittar förskräckt till höger, mot hobbyrummet. Hon har hört något. Och nu ser hon något!
Då hör jag den dova dunsen. Och jag förstår att något hemskt har klivit ned ur sin ram och med ekande klackar närmar sig. 
Mormor svimmar!
Jag vänder mig som om och försöker springa uppför trapporna men de sträcks liksom ut och blir som en hal rutschkana och till slut försöker jag masa mig uppför på mina bara knän.
Jag ser ansatsen och dörren som leder ut till baksidan av trädgården och tänker att: åtminstone, bara jag når handtaget så är jag räddad!
Men precis när jag har kravlat mig upp och sträcker mig - så nära,,,, så känner jag en KALL HAND gripa tag om min vrist och skoningslöst dras jag tillbaks ner till mörkret,,, till HENNE.
Brrr.
  

 En vacker dag kring -73 blev det dax att flytta till något mindre. Det var svårt att hålla efter fastigheten och mormor orkade inte mer. En auktion ordnades och det var nog till min lättnad att MATILDA inte följde med utan blev inropad istället av en bror till mormor.
Så hon försvann ur mitt liv. Drömmarna avtog. Hon glömdes bort. Nästan.

När min mormor dog 20 år senare så samlades släkten och efter begravningen under kaffet så påmindes jag om att mormors bror Gustav hade tavlan i besittning och i ett ögonblick så lovar han att jag ska få återse henne när det blev hans tur att lämna jordelivet. Skulle jag få tillbaks tavlan som skrämde min barndom? Men jag måste medge: det väcktes en nyfikenhet för vad var det som var så hemskt? Hennes uppenbarelse förföll sig vara mer än diffus.

Och så blev det.
 Min morbror nämndes i hans testamente. Jag erinrade mig löftet och med den historien så blev resultatet att min mamma ringde en kväll (då hade jag flyttat till Falun och bott här i ett par år) och sa att det var NÅGON som tittade på henne,,,,som väntade på mig,,, och jag tror faktiskt att jag rös till när hon sa dom där orden med en lång paus efteråt.

Jag var både nyfiken men undrande när paketet anlände: var tavlan inte större? Det var 35 år sedan jag såg MATILDA sist. Tiderna hade förändrats. Men jag hade en krypande känsla att tänk om, TÄNK OM jag väcker något när HON hon kommer innanför min dörr.
Med  blandade känslor öppnade jag paketet som mamma hade skickat,,,,








"MEN VAD NU DÅ? Vad hon är liten!
Hon som var ju som en lång Häxan ur Narnia. Nu ryms hon inom en ram som når en bit upp ovanför knäna.  Och björken står visst vid en sjö någonstans, nedanför huset. Inte alls som jag minns. Hon ser ut att läsa ur en tidskrift och inte alls ur bibeln. Några vassa klackar finns det inte heller på dom där skorna som snarare påminner om en modell mindre mockasiner. Och dom där elaka ögonen,,, dom är som bortblåsta!"
 Kvar sitter en kvinna med något granskande blick och konstig färg på hyn där solen faller in. Inget skräckexempel direkt. Amatörmässigt målat. Inget märkvärdigt alls. Så detta är alltså Matilda?!

Vem hon föreställer lär jag aldrig få veta. En okänd signatur och en målning från 20/ 30-talet. Men tänk vad åren går! Och vad ens uppfattningar har ändrats - nu är tom Matilda inne i mitt sovrum.
Ja, det var det ända stället som hon passade in, bland alla andra oljetryck och religiösa motiv.
Och nä, jag är inte rädd längre *ler* Hon har blivit ett minne som kom tillbaks i ett annat syfte. I arv.

Men tänk er för. Skräm inte barn på fel sätt. Hon var och blev Brunnsgubben, Vittra och Näcken för mig. Men jag hade nog velat slippa de skrämmande åren.
En viss sensmoral det där,,,

*********************************************************************************

När jag gick med i en facebooks-grupp i fjol (som nostalgiskt tar upp minnen från mina hemtrakter) så hände det något fantastiskt. Efter att ha roat mig med att klicka tillbaks i tidslinjen en kväll, tittat igenom bilder och urklipp och försökt att känna igen ansikten och miljöer så fastnade min blick på ett filmklipp som någon hade lagt ut.
Inspelat med en skakig handkamera. Och jag kände igen,,,
men vem i all sin dar, någon hade filmat vår auktion! Och grannarna!

Det snurrade till. Svindlande känsla att någon hade funnit det intressant den här dagen från våran gata. Jag var själv med fast jag inte förstod riktigt innebörden av att andra betalade för saker som vi hade haft hemma. Kutade mest runt med min grannkompis Anders, antar jag och lekte ibland folkskaran.
Det blev att spela fram och tillbaks i något som var 40 år gammalt.
Och det känns så ålderdomligt! Kläderna, gubbarna och dom där utemöblerna som vi hade med färggranna plastsnören - ja, det blev väl någon lycklig ägare till dom åxå.
Jag har identifierat lite släkt och vänner till familjen men var är jag?
Det var på den här auktionen som MATILDA såldes.
Ja, allt går igen :)